NU ÅKER CLOWNERNA TILL LESBOS IGEN!

19 maj 2016No Comments!

Äntligen är det dags för en ny resa för Clowner utan gränser, som vi tack vare era donationer kan hjälpa till att bekosta. Ett nytt gäng står redo att låta små och stora barn på flykt få en paus från verkligheten, skratta, leka och vara sig själva för en stund. Vi är så glada och stolta över det här samarbetet, och inför den nya resan tog vi ett snack med clownen Sara Runsten som reste till Lesbos i höstas med oss om hennes upplevelser.

DET SOM BERÖRDE MIG MEST ....
... var alla ansikten. Hopplösa ansikten och hoppfyllda ansikten. Ibland flera hundra på en gång, ibland bara ett. Ögon som är så trötta och förtvivlade och som ändå utstrålar så mycket kärlek, tacksamhet och energi.
Hur kan människor som lever i sådan misär, utstråla så mycket värme? När de, som tycks ha allt, tar just de kalla beslut som försätter andra i kris.

DET SOM GJORDE MIG MEST ARG ...
... och som fortfarande gör mig mest arg är varje nytt politiskt beslut som förvärrar situationen för alla dessa människor som redan är så utsatta. Jag frågar igen: Hur kan det komma sig att så många människor i världen har varma och öppna hjärtan, men att de viktigaste, mest livsavgörande besluten ändå tas av folk med hjärtan av sten?
Mer ledsen och upprörd än arg blev jag när jag såg hur människor bodde inne på Ellinkon camp, Old West Airport. Blött och kladdigt på golvet, tält så tätt packade att det knappt gick att gå emellan. Kvinnan som kom fram och förklarade att luften är så dålig därinne att folk blir sjuka.
Och vetskapen att de ändå bor väldigt bra där i jämförelse med hur det är på många andra ställen. Vetskapen om att det är en lyx att ens ha lyckats ta sig så långt i jämförelse med de som dör på havet eller de som dör av bomber i sin egen hemstad.

JAG KUNDE INTE HÅLLA TÅRARNA TILLBAKA NÄR ...
... vi återsåg Muhammed, en av pojkarna vi hade lärt känna i Kara Tepe-lägret på Lesbos, i Aten utanför Elleonas Camp. Han hade tagit sig dit med sin familj. Det hade tagit flera dagar, i jämförelse med de 50 minuter med flyg det tog för oss att resa samma sträcka. Han log stort med pigga ögon och vi fick en varsin varm kram när vi kom ut. Men familjen blev ståendes utanför grindarna. Lägret var fullt. Hans mamma fick en karta i sina händer och vakter skrek på dem att gå därifrån. Vi ringde de kontakter vi hade för att se om de kunde åka till något annan läger, men utan resultat. Hans mamma tog oss i handen och tackade flera gånger för våra försök att lösa problemet. De stod fortfarande kvar, utan lösning på situationen, när vi åkte därifrån.
Muhammeds leende var lika stort när vi vinkade hejdå.

DET SOM GJORDE MIG MEST HOPPFULL ...
... var att se alla fina människor som är på plats och hjälper till. Dels alla volontärer som lägger ner all sin vakna tid på att finnas där, dels alla vuxna, alla ungdomar och ibland även barn som själva är på flykt och som trots sin extremt otrygga situation hjälper varandra och ville hjälpa oss med det de kunde.

DET JAG ÖNSKAR ATT MÄNNISKOR HEMMA I SVERIGE VISSTE ...
... är hur otroligt mycket ansvar Grekland tar för denna kris. När jag ser hur människor bor i lägren i Grekland blir jag alldeles tokig på de beslut som har fattats i Sverige och de åsikter som finns om att vi redan har gjort nog. Även lite hjälp gör underverk. Alla kan hjälpa till!

#vigorvadvikan

Comments are closed.